Hejsan alla läsare!

HELT OTROLIGT!! Jag är såå glad över att det är så många som har läst på min blogg idag, det betyder mycket. Nu till något lite allvarligare.

Det måste få ett slut. Det kanske är fånigt av mig att tro att detta inlägg hjälper, men jag har alltid levt efter att "ALLA MÄNNISKOR KAN GÖRA NÅGOT"

Och det är det jag tänker göra. Jag vill inte att mina barn eller några andra barn ska behöva drabbas av den fruktansvärda mobbning som funnits i samhället så länge att den nästan blivit normaliserad och så får det inte vara.

Jag kommer därför att avslöja att även jag varit mobbad. Allting började egentligen med ett rykte som någon hade skapat för att trycka ner mig. Varför vet jag inte.

Mobbningen började i 7an och blev bara värre och värre och värre. Som många utsatta vågade jag inte säga något, jag ville dessutom klara det själv får sådan har jag alltid varit. Jag provade flera olika strategier men ingenting hjälpte.

Allt jag ville var att bli accepterad, känna en delaktighet och slippa rädslan av att sitta ensam i matsalen, för det var faktiskt det värsta. Det många lärare inte förstod var att en människa som blir mobbad, inte alltid vågar säga som det är. För mig var det så. För mig kändes det som ett totalt misslyckande om jag inte kunde klara det själv. Problemet var att jag inte kunde klara det själv.

Jag har upplevt mycket jobbiga saker. Saker som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva ner dem i ord här, inte nu i alla fall.

Efter tre år av mobbning försvann jag.

Jag bestämde mig för att inte välja gymnasiet i min hemort. Jag valde att pendla och därmed fly till Jönköping. Till min Teaterklass.

Tack vare min egna styrka, mitt egna mod och mitt temperament så fick jag nog. Jag var väldigt osäker och rädd i början för hur det skulle bli. Jag skulle alltså gå i en gymnasieskola långt bort utan någon som helst räddning i form av gamla vänner eller liknande.

Jag hade ju min familj och några vänner hemma vilket kändes skönt. Men att bara kasta sig ut och inte ha en aning om vad det skulle leda till kändes otroligt läskigt.

Jag tog studenten 12 juni 2015 med tårar i ögonen. Inte för att jag blivit mobbad, slagen eller kränkt, utan för att jag klarade det. Jag vann kampen mot mobbningen. Mina 3 gymnasieår i Jönköping var fantastiska och jag har fått vänner och kunskaper för livet. Jag har byggt upp mig själv igen. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle ha trott på, inte ens drömt om, när jag gick i högstadiet.

Mitt namn är Mikael. Jag har gått från att vara mobbad. Till att stå på scen. Spela Spion, Pupu, Leif och Loui.

Jag har gått från att vara en osäker kille som knappt vågade prata inför klassen till att göra kreativa presentationer.

Jag har stått framför min klass och försvarat HBTQ rättigheter i ett av mina tal, i ett annat kämpade jag för godisförtrycket och i ett hyllade jag mina klasskompisar för att de accepterade mig och släppte in mig i sina liv.

Mitt sista tal var det modigaste jag har gjort. Jag hade jättedåligt självförtroende när det gällde engelskan. Trots det bytte jag idén till mitt engelska tal i sista minuten. Jag ville att mitt sista tal skulle handla om ätstörningar. Varför? Därför att jag har slagits mot det sedan högstadiet.

Jag ville prata om det för att kämpa emot det. Jag kämpar nu också, kampen är inte över men jag ger mig inte. Jag ger mig inte förens jag känner mig fin och perfekt precis som jag är.

Efter allt det som hänt mig. Så är jag nu ändå lycklig. Jag har en flickvän, familj, släkt och vänner som älskar mig. Och djuren såklart. I augusti ska jag bli pappa och jag ska se till att den lille aldrig någonsin blir mobbad eller mobbad.

Vi kan inte stoppa mobbningen själva. Men vi kan stoppa mobbningen tillsammans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan alla läsare! Här är några leksaker som jag köpte till bebisen idag, kunde inte riktigt låta bli Haha! Nu fattas bara Brio biet och Brio taxen men dem kommer vi att köpa på Ullared. ...

Hej alla läsare! Nu har jag inte bloggat på ett tag, måste bli bättre på det, Haha! Igår hade vi överraskningsfest för Amalia, och den blev riktigt lyckad, vilket alltid är lika kul. Vi lekte i en lekpark också, eftersom att vi alla är så barns...

Jag tappade motivationen och inspirationen till bloggen förra veckan. Jag blev ledsen, men det känns skönt att vara på benen igen i bloggvärlden. Jag är inte en perfekt människa, det kan jag aldrig någonsin säga. Men jag försöker att vara en s...

Jag satte ner foten mot dig min vän. Du skadade inte bara mig, du skadade våra vänner också. Vårt gäng. Jag vet att du aldrig kommer att läsa detta, därför att du inte vill. Det gör mig ledsen för jag önskar att du kunde förstå. Men det kan du inte, ...

Hejsan alla läsare! Carro och jag har bestämt oss för att bli flexitarianer så vi kör på helt vegetariskt varje onsdag. (För er som inte vet vad en flexitarian är för något så är det ungefär som en deltidsvegetarian. Vi har valt att köra vege...