Hejsan alla läsare!

HELT OTROLIGT!! Jag är såå glad över att det är så många som har läst på min blogg idag, det betyder mycket. Nu till något lite allvarligare.

Det måste få ett slut. Det kanske är fånigt av mig att tro att detta inlägg hjälper, men jag har alltid levt efter att "ALLA MÄNNISKOR KAN GÖRA NÅGOT"

Och det är det jag tänker göra. Jag vill inte att mina barn eller några andra barn ska behöva drabbas av den fruktansvärda mobbning som funnits i samhället så länge att den nästan blivit normaliserad och så får det inte vara.

Jag kommer därför att avslöja att även jag varit mobbad. Allting började egentligen med ett rykte som någon hade skapat för att trycka ner mig. Varför vet jag inte.

Mobbningen började i 7an och blev bara värre och värre och värre. Som många utsatta vågade jag inte säga något, jag ville dessutom klara det själv får sådan har jag alltid varit. Jag provade flera olika strategier men ingenting hjälpte.

Allt jag ville var att bli accepterad, känna en delaktighet och slippa rädslan av att sitta ensam i matsalen, för det var faktiskt det värsta. Det många lärare inte förstod var att en människa som blir mobbad, inte alltid vågar säga som det är. För mig var det så. För mig kändes det som ett totalt misslyckande om jag inte kunde klara det själv. Problemet var att jag inte kunde klara det själv.

Jag har upplevt mycket jobbiga saker. Saker som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva ner dem i ord här, inte nu i alla fall.

Efter tre år av mobbning försvann jag.

Jag bestämde mig för att inte välja gymnasiet i min hemort. Jag valde att pendla och därmed fly till Jönköping. Till min Teaterklass.

Tack vare min egna styrka, mitt egna mod och mitt temperament så fick jag nog. Jag var väldigt osäker och rädd i början för hur det skulle bli. Jag skulle alltså gå i en gymnasieskola långt bort utan någon som helst räddning i form av gamla vänner eller liknande.

Jag hade ju min familj och några vänner hemma vilket kändes skönt. Men att bara kasta sig ut och inte ha en aning om vad det skulle leda till kändes otroligt läskigt.

Jag tog studenten 12 juni 2015 med tårar i ögonen. Inte för att jag blivit mobbad, slagen eller kränkt, utan för att jag klarade det. Jag vann kampen mot mobbningen. Mina 3 gymnasieår i Jönköping var fantastiska och jag har fått vänner och kunskaper för livet. Jag har byggt upp mig själv igen. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle ha trott på, inte ens drömt om, när jag gick i högstadiet.

Mitt namn är Mikael. Jag har gått från att vara mobbad. Till att stå på scen. Spela Spion, Pupu, Leif och Loui.

Jag har gått från att vara en osäker kille som knappt vågade prata inför klassen till att göra kreativa presentationer.

Jag har stått framför min klass och försvarat HBTQ rättigheter i ett av mina tal, i ett annat kämpade jag för godisförtrycket och i ett hyllade jag mina klasskompisar för att de accepterade mig och släppte in mig i sina liv.

Mitt sista tal var det modigaste jag har gjort. Jag hade jättedåligt självförtroende när det gällde engelskan. Trots det bytte jag idén till mitt engelska tal i sista minuten. Jag ville att mitt sista tal skulle handla om ätstörningar. Varför? Därför att jag har slagits mot det sedan högstadiet.

Jag ville prata om det för att kämpa emot det. Jag kämpar nu också, kampen är inte över men jag ger mig inte. Jag ger mig inte förens jag känner mig fin och perfekt precis som jag är.

Efter allt det som hänt mig. Så är jag nu ändå lycklig. Jag har en flickvän, familj, släkt och vänner som älskar mig. Och djuren såklart. I augusti ska jag bli pappa och jag ska se till att den lille aldrig någonsin blir mobbad eller mobbad.

Vi kan inte stoppa mobbningen själva. Men vi kan stoppa mobbningen tillsammans.

här kommer det fler bilder som jag lovade.

Här är amalia i köket där vi bodde.

Och här är patricia jätteglad över att vara i paris.

och här är en bild på alla fyra damerna som var med på resan. (Från vänser till höger) Carro, Karin, Amalia och Patrica.

den först bilden är på våra förlovningsringar och den andra är på utsikten från Eiffeltornet. 

Nu har ni fått se några bilder från vår resa i alla fall och det kommer fler men inte idag. Haha! ;) 

Ha det bra sålänge! :)

Hejsan alla läsare!

From Paris with love står det på en av våra konstverk här hemma i lägenheten och just den tavlan är väl sammankopplad med vår resa till paris som vi gjorde i sommras. Det var faktiskt just den resan som jag och Carro förlovade oss och det kanske är därför vi fick sån stor kärlek till paris, det och att vi hade underbara människor med oss. hur började allt detta då?

Allt började egentligen med att jag och gudrun, vårt gäng, började prata om att åka på en roadtrip till sommaren, alla var verkligen suppertaggade, men när vi kollade på priser och så, så insåg vi att det faktiskt skulle bli billigare och smidigare att åka till ett annat land.

det fanns fem länder som låg uppe i diskussion, bland annat storbritannien och Frankrike, och efter mycket diskuterande och övervägande av både för och nackdelar så kom vi fram till frankrike. jag kollade också med carro om hon kunde följa med och det kunde hon.

nu började planerandet. vi tänkte först att vi skulle vara typ ute på landet i frankrike men det ändrades ganska snabbt till paris.

vilka var det som följde med? JA till en början var det nästan hela gudrun som ville följa med men efter hand så var det fler och fler som tyvärr inte kunde. som tur var blev vi i alla fall ett gäng på fem som följde med och månaderna gick, vi var väldigt förväntansfulla, och helt plötsligt hade vår resdag kommit.

Resan gick bra och när vi hade lämnat våra väskor där vi skulle bo så ville vi upptäcka paris. På bilden ser ni Notre dame.

Här en bild på karin som är jätteglad för att vi är i paris.

Carro är också väldigt glad över att vara i paris.

Det fick inte plats fler bilder i det här inlägget så det kommer strax ett till.

God morgon alla läsare! ;)

Nu har jag och Carro precis vaknat, vi sov ut extra länge idag, haha! ;)

Tänkte berätta lite om graviditeten. Hur började allt?

Ja allt började egentligen med att vi båda hörde att det kunde vara svårt att skaffa barn och att man inte ska börja försent. Då började vi oroa oss för att vi skulle vänta för länge, tankarna gick fram och tillbaka. Var vi redo? Hur skulle livet förändras för oss båda?

Efter mycket tänkande, pratande och funderande så bestämde vi oss till slut, och nu 6 månader senare så väntar vi vårt lilla glädjeknyte. I augusti är den beräknad. Och innan ni frågar, för vi har fått mycket frågor om det, så har vi inte kollat upp könet för vi vill att det ska bli en överraskning.

Vi har hunnit att köpa massor av kläder och så har vi fått kläder, både nya och kläder som Carro har haft när hon var liten. Vi kommer att få kläder från när jag har varit liten också. By The way så är det just nu lite svårt för oss och gå in i klädaffärer då vi nästan alltid köper bebiskläder och dessutom finns det så mycket gulligt att man skulle vilja ha nästan allt, haha!

Ett tips är och köpa märket Newbie på Kappahl, det är 100 % ekobomull vilket både är bra för bebisen och miljön plus att kläderna är väldigt söta.

Just nu rör den lille sig riktigt vilt, haha! Den bökar runt hur ofta som helst och det är så häftigt och mysigt.

Hur har reaktionerna varit, när vi har avslöjat graviditeten? Det får ni veta i nästa inlägg, men oroa er inte det kommer snart. ! ;)

Här kommer lite bilder på bebiskläder från märket Newbie, som jag tidigare skrev om, som vi har köpt.

Ha det bra!